Efter Alvedonen vilade vi lite, men efter bara en timme vaknade jag av smärta. Jag hörde av mig till Basse och sa att han var tvungen att åka hem från jobbet. Sen ringde jag 1177. Sköterskan där tyckte att det lät som att det hade med urinledarna att göra och försökte få tag på vårdcentralen för att boka en tid åt mig. Då det inte gick rådde han mig att åka dit och "knacka på" och förklara min situation. Om inte annat för att de skulle skicka mig vidare till jourmottagningen i Västerås.

Vi åkte till vårdcentralen och de kunde såklart inte hjälpa mig då det inte fanns några läkartider. Så efter en onödig väntan där bestämde vi oss för att åka till Västerås. Jag hade inte ätit någonting annat än två belvita-kex, så Basse köpte en fryslåda med köttbullar åt mig. Jag mådde dock alldeles för illa för att kunna äta, så jag fick bara i mig en tugga.

Iväg till Västerås. Den här gången fick Alma följa med. Sköterskan i receptionen tyckte att jag skulle få träffa en kirurg, så jag fick sätta mig och vänta. Det var inte en särskilt lång väntan innan en första provtagning och efter den fick vi ett eget rum. Där var vi nog ungefär mellan 16.00 och 20.00.

Kirurgen jag fick träffa misstänkte njursten på en gång. Jag fick en spruta med voltaren och fick sedan vänta på röntgen. 

Jag fick göra en magnetröntgen och den visade att jag har en njursten som är väldigt nära urinblåsan. Medicinen som jag ska ta för att underlätta utdrivandet får jag inte amma med, så från och med 20.00 ikväll blir det ingen mer amning förrän medicinkuren är klar. Det kan ta allt från en vecka till 30 dagar. 

Jag är helt förstörd. Tanken var att jag skulle pumpa så mycket som möjligt idag för att spara till Alma, men det har kommit exakt 0 mjölk när jag pumpat. Så nu är jag såklart livrädd att mjölkproduktionen ska stanna av så att vi inte kan återuppta amningen efter det här helvetet. Jag har sån ångest att jag knappt kan andas. Har haft ont hela dagen och mått så jävla dåligt. Knappt kunnat äta någonting.

Håll tummarna för att eländet är slut snart. 

På väg till akuten ringde jag 112 och eftersom vi har rätt så nära till Avesta så meddelade dem akutmottagningen att vi var på väg. Väl där fick vi komma in rätt så fort. Jag väntade i max 15 minuter (det kändes dock längre). Under tiden jag var i Avesta fick jag minst fem doser morfin, men det hjälpte inte alls. Jag kräktes ett flertal gånger av smärtan. 

Alma blev såklart jättehungrig under tiden, och man får inte amma när man har fått morfin, så Basse blev tvungen att ta med henne för att köpa ersättning. Bebis hade panik för att hon var så hungrig och pappan var så stressad och orolig att han hade svårt att få henne att lugna sig och äta. Han ringde till Bella och Johannes som slängde sig i bilen och kom till Avesta på en gång. Bella lyckades lugna Alma och få i henne lite mat. Basse ringde till mig och frågade om han skulle lämna Alma till Bella och Johannes. Jag hade då precis fått veta att jag skulle åka ambulans till Västerås, så jag sa till Basse att han kunde lämna Alma och sen åka dit. 

Efter några timmar av outhärdlig smärta i Avesta fick jag alltså åka ambulans med blåljus till gynakuten i Västerås. När jag kom in var smärtan fortfarande så stark att jag kräktes av den. Efter ett tag bad jag om att få gå på toa och när jag hade varit och kissat så kom Basse och jag vet inte om jag någonsin varit lika glad över att se honom. Han satt bakom mig och strök mig på ryggen, vilket var otroligt skönt. Efter ett litet tag hade smärtan släppt ganska mycket och efter någon timme fick jag träffa gynekolog för undersökning. Då hade jag inte ont alls. Undersökningen visade ingenting, men kunde utesluta farliga anledningar. Jag misstänker fortfarande att det var en cysta som sprack, men gynekologen sa att det borde funnits vätska runt äggstocken om så var fallet, vilket det inte gjorde. 

Eftersom smärtan hade avtagit och undersökningen inte visade någonting så sa han att jag kunde få åka hem. Men när vi väntade på sjuksköterskan som skulle ta bort alla nålar så började jag få ont igen. Sköterskan sa att jag kunde åka hem ändå eftersom undersökningen uteslutit orsaker som kunde vara farliga för mig. Jag fick i alla fall med mig Alvedon hem.

Vi åkte till McDonalds när vi lämnat akuten. Jag var så fruktansvärt törstig och Basse ville ha en liten cheeseburgare. Jag tog också en, men jag kunde inte äta, så Basse fick äta upp min också.

När vi kom hem fick jag äntligen pumpa. Helst hade jag väl velat sova på en gång, men brösten gjorde väldigt ont av att vara så fulla. 

Det kändes otroligt jobbigt att vara ifrån Alma, men jag visste ju att hon hade det mycket bättre hos Bella och Johannes än vad hon hade haft det mitt i all sjukhus-stress. Så tacksam över att vi har dem och att Alma känner sig så trygg med dem. Hon sov hela natten, skruttan. 

Igår var vi helt slut alla tre. Efter en mysig förmiddag med Bella och Elle så åkte vi hem och vilade hela dagen. 

Jag har lite ont till och från. Så fort jag får ont får jag lite panik, men det är i alla fall på en hanterbar nivå. Idag (torsdag) har jag varit helt slut i huvudet och Alma är otroligt gasig i magen (förmodligen efter ersättningen). Vi hoppas att det känns bättre imorgon.

En av mina kompisar (som också är gravid) fick också covid förra veckan. Hon var dock lite smartare än mig och ringde barnmorskan. Hon ska nu ta blodförtunnande medicin i 14 dagar (för att covid + graviditet ökar risken för blodpropp markant) och jag blev såklart väldigt orolig på en gång och tänker att jag förmodligen också behöver ta blodförtunnande. Låg och grinade igår och kände mig dum för att jag inte ringt barnmorskan fast att jag var så sjuk. 

Idag ringde jag i alla fall, och hon ringer upp imorgon. Får se vad hon säger. 

Ikväll ska jag prova att träna igen, det var väl nästan två veckor sedan nu. Älskar min combatfamilj. Blir ledsen när jag tänker på att jag ska sluta på hälsoverket. Det känns liksom orimligt att sitta och åka till Avesta och träna flera gånger i veckan när man har ett litet barn hemma. Förhoppningsvis orkar jag träna ända in i slutet, så att jag får många tillfällen med mina fina fina vänner. ♥

Håll tummarna för att vi är friska snart. Puss!

Idag kände jag bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Ibland känns livet lättare att leva om man får skrika (eller skriva) ur sig skiten som man bär omkring på.

I mitten på december fick jag covid-19. Jag skulle testa mig för att min samåkningskollega hade fått ett positivt provsvar. 

På söndagen den 13/12 fick jag jätteont i mitt knä. Philip kommenterade att många som fått covid har fått problem med ont i diverse kroppsdelar. Jag viftade bort det med att jag trodde att det var ichias - eftersom det strålade ner från ryggen. 

På måndagen jobbade alla vi femmor hemifrån. Eleverna blev inkastade i distansundervisning. Jag jobbade, men mådde inte jättebra. Jag mådde lite konstigt och var fruktansvärt trött. Jag fick dessutom ont i axeln och domnade bort i armen.
På eftermiddagen kom Philip hem med ett självtest som jag fick ta. Det var obehagligt. Blä.

På tisdagen fortsatte jag att må konstigt. Jag jobbade även denna dag (hemifrån såklart) och hade lite elevsamtal via datorn. Jag nös jättemånga gånger och förstod inte riktigt varför. Jag hade också ont högt uppe i näsan (tänkte att det var från testet) och väldigt ont i ögonen. Småhostade lite.
På kvällen, 18.00, fick jag mitt provsvar: PÅVISAD COVID-19 stod det. Jag blev jätteledsen och låg och grät på golvet. 

Lite senare på kvällen smällde det till rejält och jag blev sjuk "på riktigt". Feber, jätteont i huvudet och kroppen och fruktansvärt trött. Jag satt och drack kaffe i sängen när jag helt plötsligt insåg att det inte smakade någonting. Jag berättade detta för Philip och han kom då med en ingefärashot till mig. Inte heller den smakade eller luktade någonting. 

Philip flyttade ut i vardagsrummet och jag blev isolerad i sovrummet (allt för att försöka undvika att Philip skulle bli sjuk, vilket fungerade).

På onsdagen mådde jag jättedåligt. Nös, hostade, hade fortfarande sådär ont i ögonen (det har jag än idag), ont i bihålorna, ont i näsan, ont i ryggen, ont i axeln, ont i hela huvudet, ont i halsen. Jag hade feber och det susade konstigt i huvudet och öronen. Fick diarré. Saknade smak och doft, men fick en stark ammoniakdoft i näsan som jag fick ännu värre huvudvärk av. Jag fick även natten till denna dag svårare att andas och blev därför väldigt yr så fort jag reste på mig. Så yr att jag någon gång hamnade på golvet i köket. Såhär mådde jag även torsdag och fredag.

På lördagen vaknade jag upp och mådde betydligt bättre. Jag kände mig piggare. Febern var kvar, men det var jätteskönt att inte vara lika trött och ynklig. Detta var en bra dag då jag kände mig väldigt positiv.

Jag vaknade på söndagen och mådde fruktansvärt dåligt igen. Det kändes som att jag började på ruta noll. Allt hopp försvann. Jag grät väldigt mycket den dagen. Mitt psykiska mående blev bara sämre och sämre under hela sjukdomsperioden och jag mår fortfarande inte bra i huvudet.

Även på måndagen mådde jag halvdåligt. Jag hade fortfarande inte gett upp hoppet om en jul hos mamma och pappa, men det började se mörkt ut.

Jag vaknade på tisdagen utan feber och var lika pigg som på lördagen. Jag vågade dock inte hoppas på någonting. Är det någonting man lärt sig av covid-19 så är det att man inte har någon aning om vad som kommer att hända med kroppen härnäst.

Piggheten och feberfriheten höll dock i sig och vi åkte hem till mamma och pappa på julafton. Uppesittarekvällen blev dock hemma i lägenheten och det var första gången i mitt liv som jag inte var i södra Rudu den 23/12. Jag är glad att vi fick fira en sista jul därute i alla fall eftersom föräldrarna säljer huset i år.

Måendet höll sig på en bra nivå kommande dagar. Vissa symptom hade jag dock kvar, såsom ont i ögonen och andningssvårigheter. Förutom det mådde jag helt okej. Jag tänkte att jag skulle få igång kroppen igen, så på annandagen tog jag mig en promenad. Jag gick ut själv, vilket jag kom att ångra när jag hade gått i ungefär tio minuter. Även om jag gick otroligt långsamt så blev jag så yr att jag knappt tog mig hem. 

Den 30/12 gick jag på ett bodycombatpass för första gången på tre veckor. Det gick inte jättebra, men jag lyckades träna lite i alla fall. Det blev dock (som väntat) många pauser för min del. Kul var det i alla fall. 

Nyårsafton firade vi hos Emma och Pontus. Jag mådde så himla bra (förutom viss andningssvårighet, yrsel och ont i ögonen). Allt kändes nästan som vanligt igen.

Philip fick med mig ut på en till promenad i början av året, men det är inge kul att promenera när det känns som att man ska ramla omkull hela tiden. 

Torsdagen den 7/1 började jag jobba igen. Vi hade "egen planering" på schemat hela dagen och det var bara jag och Jocke på plats från arbetslaget. En lugn start, vilket jag kände var precis vad jag behövde. Efter lunch blev jag dock jättedålig. Trycket över bröstet blev värre, så jag hade svårt att få luft. Jag fick en fruktansvärd yrselattack och hjärtat rusade iväg. Jag fick lov att åka hem.

På fredagen ringde jag vårdcentralen så fort jag vaknade för att få träffa läkare. Jag ville inte bli sjukskriven, men jag ville bli undersökt och få veta att det inte var något allvarligt fel på hjärtat efter torsdagens hjärtklappning. Jag var lite rädd att jag skulle ha orsakat en hjärtmuskelinflammation eller liknande. Jag fick träffa läkare som lyssnade på hjärta, lungor och tog EKG. Allt lät bra och EKGet såg bra ut. Hon var dock bekymrad över att jag fortfarande blir så yr av minsta ansträngning och ville sjukskriva mig. Jag sa att jag gärna provar att arbeta på måndagen. Mest för att jag ville ta emot barnen efter en hel månad hemma. Hon skickade dock remiss till lungröntgen.

På måndagen (i måndags) tog jag emot mina älskade elever och det gick förvånansvärt bra. Efter att eleverna gått hem blev jag dock jätteyr och andfådd. Jag valde därför att lyssna på läkaren och stanna hemma resten av veckan. I onsdags bestämde jag mig för att kontakta lärare angående min konstanta ångest, så jag bokade en läkartid via "Min Vård" och fick tid i torsdags kväll. I torsdags förmiddag ringde jag dessutom till vårdcentralen igen för att kolla om det gått iväg någon remiss till lungröntgen. Distriktsköterskan jag pratade med frågade om jag klarar av att gå i trappor och jag svarade att jag blir fruktansvärt andfådd och yr av att gå upp till vår lägenhet. Hon sa då att jag absolut inte får jobba och att det är viktigt att jag vilar nu. Hon trodde att jag skulle behöva en sjukskrivning på fyra veckor. Sagt och gjort. Nu är jag till att börja med sjukskriven tills på fredag, så får vi se om jag behöver vara hemma längre. Läkaren jag pratade med genom "Min Vård" skrev ut ångestdämpande som jag ska äta nu när jag är hemma. Jag hoppas att de fungerar bra för mig.

I fredags ringde lungröntgen och sa att de hade en tid på eftermiddagen, så nu har jag röntgas och väntar på att läkaren ska ringa någon dag i veckan för att berätta hur lungorna ser ut.

Mitt i allt detta med alla läkartider har jag helt glömt att nämna för någon att jag har ont i ögonen hela tiden. Jag ska försöka komma ihåg att ta upp detta under nästa läkarsamtal. Det lär väl bli en del framöver ...

Livet står på paus. Jag saknar så många människor så himla mycket. Familj och vänner. Det känns som att jag lever i något form av helvete och kommer att få vänta ett tag innan jag kommer upp till ytan igen. 

Jag längtar efter att kunna andas normalt igen. 
Jag längtar efter att kunna träna igen.
Jag längtar efter att kunna jobba igen.
Jag längtar efter att kunna träffa kompisar.
Jag längtar efter våren.

Ja, det blir inte många blogginlägg. När jag väl är hemma sitter jag inte så ofta vid datorn, och gör jag inte det så bloggar jag vanligtvis inte. Jag provade att ladda hem appen till telefonen, men jag är inte jätteförtjust i att skriva på telefonen...

Världen är fortfarande kaos. Nu ska man inte vara fler än 8 personer på samma plats. Julen kommer att vara helt upp och ned. Livet står still.

Är det inte otroligt. Sist jag skrev här verkade jag tro att jag skulle skriva dagen efter... Det var i oktober och nu är det maj. Vi lever i en surrealistisk tillvaro, där många miljoner människor fruktar för sina liv. Coronaviruset och tillhörande covid-19 är någonting som vänt världen upp och ner. Många har pausat sina liv. Många jobbar hemifrån. Många länder är helt i karantän. Många har förlorat sina nära och kära. I Sverige får man inte vara fler än 50 personer på samma plats. Man rekommenderas att hålla minst en och en halv meters avstånd till alla när man är ute i offentligheten. Man ska absolut inte träffa sina äldre släktingar om man inte måste. Man rekommenderas att vänta med att försöka skaffa barn. Mycket har förändrats i världen och mycket kommer fortsätta förändras under en lång tid.

---

Min tanke är fortfarande att jag ska göra någon form av sammanfattning kring år 2019. Den kommer när den kommer. 

Hej så länge!

Haha. Jösses vad ofta jag bloggar. Nu är det nog ett halvår sedan jag bloggade sist. Jag ska snart lägga in några uppdateringsinlägg om vad som hänt sen senast. Jag hade tänkt göra det ikväll, men jag är för trött för det.

Jag och Philip kom hem från Paris igår och vi är fortfarande lite trötta. Det är alltid så skönt att komma hem efter en resa, speciellt nu när det var första gången vi åkte utomlands själva.

Hörs om någon dag (förhoppningsvis imorgon)!

Men bajs. Här har jag suttit och skrivit på ett blogginlägg i 40 minuter och sen när jag ska publicera blir det något fel och ingenting finns kvar i utkastet (trots att jag sparat i utkast när jag var i princip klar). Jag kan tycka att man som blogg-site inte ska uppdatera en massa om man inte kan få saker och ting att fungera. Jag har dessutom blivit utkastad från bloggen flera gånger ikväll och tillsagd att jag inte har behörighet att skriva inlägg...

GAH!

Ledsen och uppgiven... Hur länge kommer jag ha ont? Jag berättade för Philip att jag vet att jag inte riktigt förstår att det faktiskt har sågats i min käke. Det är inte konstigt att jag fortfarande har ont, men jag blir frustrerad när det blir onödiga komplikationer som gör att jag får mer ont. Jävla skit.

Denna bild är tagen i onsdags. Jag hade varit hemma tre dagar från jobbet och skulle äntligen få åka och träna på kvällen. Jag var oerhört glad. ^^ Imorgon ska jag träna igen, men eftersom smärtan fortfarande är ganska stark får vi helt enkelt se hur bra det kommer att gå. Jag får göra det jag kan helt enkelt.

---

Idag har jag varit till Dollarstore med Emma och nu är sjutton julklappar inköpta (inte alla idag dock). Endast sex stycken kvar! :D Efter Dollarstore åt vi på McDonalds (jag fick nöja mig med pommes och milkshake, men det var gott) och sedan åkte vi till Rembo och hälsade på Philips och Emmas (och Adams) mormor och morfar. Philip och Adam var där när vi kom dit. Mysigt! När vi var där såg Emma att jag faktiskt har ett blåmärke på käken. Jag som trodde att jag slapp det... Jag börjar dessutom få den där mysiga "efter visdomstands-operationsandedräkten". Mums. xD

Nu på kvällen har jag städat, gjort matlåda (jag kan ju inte äta allt ännu, så nu måste även läraren ha matlåda med sig till jobbet), duschat, gjort listor, organiserat i garderoben och så vidare. Det märks att jag har varit hemma hela veckan och byggt upp en sjuk rastlöshet. Idag är första dagen som jag faktiskt har haft lite energi, så idag fick det bli fullt ös! 

De senaste nätterna har jag sovit otroligt dåligt, så nu får vi hålla tummarna för att jag får sova bättre inatt och därmed faktiskt orkar vara vaken på jobbet imorgon... GOD NATT! :D

Som nämnt ovan kommer jag att lägga upp äckliga bilder i detta inlägg. Undvik att scrolla vidare om ni är känsiga.

Idag är det lördag och i torsdags opererades min visdomstand ut. Jag fick lugnande medicin och var ganska borta under operationen. Minnet är väldigt sporadiskt. ^^ Jag la dock upp väldigt fina bilder på min snapchat-story under tiden jag var under påverkan av den lugnande medicinen. Den här till exempel:

Tack för den bilden drogade Elin... ^^'

Pappa följde med mig till tandläkaren, lämnade mig där och hämtade mig sedan efter operationen. Vi åkte då hem (till mig och Philip) och chillade lite. När bedövningen gick ut tyckte jag att det kändes väldigt konstigt vid såret. Trådarna (stygnen) hängde liksom så att jag tuggade på dem och det kändes helt fel. Jag kollade då med ficklampa och det såg ut såhär:

Nu var det väldigt längesedan jag skrev någonting här på bloggen. Senast hade jag ganska nyligen skrivit in mig på Hälsoverket. Lyckligtvis tränar jag fortfarande lika duktigt i veckorna. Hoppas att jag lyckas hålla i det.

För två veckor sedan var det skolavslutning... Någonting jag helst hade valt bort. Det var fruktansvärt jobbigt att släppa mina älskade treor. Det blev så klart ännu jobbigare när både elever och föräldrar grät ikapp med mig. Älskade barn. ♥

Jag älskar mitt jobb, MEN, jag får så himla lätt magkatarr när jag blir stressad. Nu mår magen jättedåligt och det är supersvårt att ta sig i kragen och träna då. Detta leder till att jag blir ännu mer stressad för jag har nog aldrig känt mig så fet och ful som jag gör just nu, så jag vet ju att jag behöver träna! Nu har jag i alla fall varit utan godis (med socker i), snacks och fika i lite mer än en vecka. Jag har inte riktigt bestämt att jag ska vara fri från onyttigheter en viss tid, utan jag utmanar mig själv och ser hur länge jag kan klara mig. Det är alltid spännande att se hur man klarar vissa tillfällen. Extra svåra situationer är exempelvis när man besöker någon som bjuder på fika (jag tycker att det är oartigt att tacka nej till fika om någon har köpt det specifikt till mig, men jag försöker att komma ihåg att säga till innan att jag inte vill ha fika när jag kommer), eller när man exempelvis ska åka iväg över helgen (jag och Philip ska till Stockholm i helgen, då vill man gärna gotta sig lite), eller när påsken kommer (jag är redan nu sugen på påskgodis och efterrätter).

Det är inte helt lätt, men jag vet ju att ju längre jag håller mig, detsto stoltare kommer jag att vara över mig själv. Jag kunde ju för tusan sluta snusa, då måste jag väl klara mig utan godis, snacks och fika i några veckor? 

Just nu sitter jag i sängen med en morrande mage. Jag SKA träna (skulle ha börjat för en halvtimme sedan), men det är som sagt svårt när magen krånglar så in i norden. Jag försöker motivera mig själv med bilder, citat, positiva tankar och allt som kan hjälpa när det tar emot, men just nu vill jag bara lägga mig och sova.

Skönt i det osköna är i alla fall min nya dator (min belöning för att jag varit snusfri i ett halvår). Jag älskar att skriva på den och det är SÅ HIMLA SKÖNT att ha en dator som tar någon sekund på sig att starta upp, i stället för en halvtimme (utan att överdriva). Aja, nu ska vi se om det går att få till någon förbaskad zumba.

Förresten!! Nu vill jag ha vår. Adjö.

Okej. I oktober och november tränade jag som en tok. Jag kom igång riktigt bra och skötte mig exemplariskt. Sedan kom december. Det blev mindre och mindre träning och jag tänkte att "det är okej, jag vet att jag kan och efter jul kommer jag igång igen". Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev nyår och sen tog jag faktiskt tag i träningen igen, MEN, jag blev så klart sjuk (som jag alltid blir när jag börjar träna efter ett längre uppehåll). I oktober (när jag var duktig och tränade) blev jag också sjuk i början, men då vilade jag från träningen i en vecka och sedan körde jag igång igen... Då gick det superbra!

Efter sjukdomen i början av januari kom jag inte riktigt igång igen, men förra veckan började jag köra på som vanligt (jag började om på mitt zumbatränings-schema som jag "blev klar med" innan jul). I lördags kände jag mig energilös när jag zumbade, men jag kämpade mig igenom en timmes zumba. Sedan åkte jag till Lina och hade en riktig myskväll. Jag mådde kanonbra och vi hade en jättetrevlig kväll. Jag sov där. Jag vaknade pigg och glad. Jag åt frukost med Titti och Lina och där någonstans började det kännas lite slemmigt och stickigt i halsen. Jag åkte hem, sjöng i bilen (det gjorde lite ont att sjunga), kom hem, blev svintrött, gick och la mig. När jag vaknade var hela bihålorna fulla med snor (kändes det som i alla fall) och jag kunde knappt andas. TYPISKT!!! Det var ju förmodligen därför jag inte hade någon energi i lördags under träningen - sjukdom!

Nu är jag fortfarande väldigt snorig, täppt i näsan och slemmig i halsen. Söndag, måndag och tisdag fick tydligen bli vilodagar, men mår jag varken bättre eller sämre imorgon tänker jag banne mig träna ändå! Jag är så trött på mig själv just nu. Jag är trött på min kropp. Jag hatar att mitt ansikte har blivit runt som en boll (annars har jag nästan aldrig blivit särskilt rund i ansiktet när jag gått upp i vikt). Jag hatar att jag börjar bli äldre så att förbränningen inte fungerar lika bra... Jag hatar att jag gick upp så mycket i vikt när jag slutade snusa...

Aja, nog gnäll från min sida. Jag hoppas att jag kommer igång med träningen igen snart och att jag lyckas låta bli att proppa i mig fika så fort det uppenbarar sig. Jag hoppas att jag åter igen kan få vara nöjd med min kropp. Jag struntar i att andra säger att jag är fin, att jag inte är stor eller att det inte syns att jag gått upp i vikt. Jag ser det själv och jag mår inte bra i mig själv och det är det jag fokuserar på just nu. Jag fokuserar på att tycka om mig själv igen. Jag fokuserar på att må bra. Sådeså! 

Här har jag min inspiration, 2013-Elin:

Skitdag.

Förra veckan var jag på träning. Jag hoppade över ett hinder och landade snett på foten. Skadade ligament. Kryckor. Jag har fortfarande ont, men det är mycket bättre. Smärtan leder dock till en sanslös trötthet. Blä. Tur att jag har så fantastiskt fina vänner och fantastiskt fina kollegor som stöttar och hjälper till. Ni är bäst! ♥