Iris

Allt började egentligen på onsdagen den 17:e. Jag fick massa sammandragningar på kvällen och efter ett tag ringde jag till förlossningen. Jag pratade med en jättegullig barnmorska som hette Ronja och hon sa att vi skulle ringa barnvakt och vara redo att åka in på en gång om sammandragningarna skulle börja göra ont. Mamma och pappa kom hit och sov här, men allt stannade av.

Torsdag morgon lämnade Basse Alma på förskolan och åkte till jobbet. Mamma och pappa hängde kvar här en liten stund och vi åt en mysig frukost tillsammans. Strax efter att de åkt härifrån ringde Basse och sa att förskolan hade ringt och sagt att Alma var hängig. Basse hämtade henne och jag ringde mamma och pappa som vände och tog med sig (en väldigt pigg och glad) Alma hem. 

Jag hade tid hos barnmorskan 14.00 och Basse följde med. Vi gjorde en undersökning som visade att jag var öppen nästan tre centimeter och att tappen var mjuk. Kanske att det skulle komma igång väldigt snart. Wohoo. Mia (min fantastiska barnmorska) rekommenderade att Alma skulle vara kvar hos mamma och pappa över natten, så vi bestämde att det fick bli så. Meeeeen, sen hände det ingenting mer. Visst, jag hade sammandragningar så fort jag stod upp, men inga som gjorde ont. På fredagen hade jag någon enstaka som gjorde ont, men Alma fick komma hem för det kändes som att det skulle kunna ta några dagar innan lillplutten ville komma ut. Bebisen var helt GALEN på kvällen och det kändes verkligen som att hon gjorde kullerbyttor i magen. 

På lördagen åkte vi iväg till Åsby Hem & Trädgård och fikade. Alma fick titta på massa blommor och stora djur (inte riktiga). Det var mysigt. Jag fick några sammandragningar som gjorde ont och sammandragningarna kom rätt så tätt, men utan någon nämnvärd smärta. På kvällen kom de dock så fort jag stod upp och vissa höll på i flera minuter. Vi ringde in till förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in. Mamma och pappa fick kliva upp ur sängen och pallra sig hit så att vi kunde åka.

Det var tur att vi åkte in, för väl på plats i Västerås märkte man att hon låg i sätesbjudning (alltså med rumpan nedåt). Skruttungen har då efter torsdagens undersökning hos barnmorskan (när hon låg så fint med huvudet nedåt) vänt sig åt fel håll, förmodligen under fredagen när hon levde loppan där inne. Vi fick på grund av sätesbjudningen inte åka hem, utan blev planerade för vändningsförsök söndag morgon. Vi fick då ligga kvar på förlossningen.

Här ser man hur låg magen var när hon låg med huvudet nedåt:

... jämfört med hur boll-rund den blev när hon hade vänt sig åt fel håll:


Söndag morgon kom och vi hälsade på barnmorskorna Rebecka och Marianne. Jag kände igen Rebecka och sa att jag var rätt så säker på att hon var med på Almas förlossning. De kollade journalen och, jodå, det var minsann hon som förlöste Alma. 

Jag fick en infart och man tog ett rör med blod och sen gick vi för att göra ett vändningsförsök. Jag fick bricanyl i infarten och FY FAN vad obehagligt det var. Hjärtat rusade verkligen iväg samma sekund jag fick det insprutat och jag blev så frukstansvärt skakig. Samtidigt gjorde det rätt så ont när läkaren vände bebis, men det gick i alla fall väldigt snabbt. 

Eftersom bebis inte låg fixerat och dessutom hade jättemycket fostervatten omkring sig så fick vi inte åka hem, då det fanns en stor risk för att hon skulle vända tillbaka sig igen. Söndagen blev därmed en väntans dag. Vi blev flyttade till avdelning 85 på eftermiddagen och gick egentligen bara och väntade på att värkar skulle sätta igång eller på besked kring vad som skulle hända. Vi var ute och gick lite på lasarettet och jag fick massa värkar när vi gick, men så fort jag satt ner så lugnade det ner sig. Jag fick lite starkare värkar mot kvällen, men jag öppnade mig inte alls. Vi fick i alla fall reda på att jag förmodligen skulle bli igångsatt under morgondagen (måndag) och att vi inte skulle få åka hem innan bebis var ute.

På kvällen skulle vi kolla CTG, och då var det en riktigt krånglig bebbe som vägrade låta sig kollas ordentligt. Hon flyttade sig med jämna mellanrum så att hennes puls antingen gick ner jättelågt eller försvann helt, så det som skulle vara en koll på runt 30 minuter tog minst 100 minuter. Till slut konstaterade de att bebis mår bra och "nu ger vi upp". Då var klockan 22 och vi var jättetrötta.


Natten till måndagen började jag få starkare värkar. Jag vaknade till och med några gånger av att det gjorde ont. Vid undersökning på morgonen var jag öppen tre cm, och hade lite av livmodertappen kvar. En läkare kom (ännu en jag träffat förut, men det var när jag hade njursten) och berättade att planen var att ge en medicin som löser upp tappen och kan få igång värkarna mer, så den fick jag första dosen av 9.30. Jag fick tätare och kraftigare värkar under dagen och fick påfyllnad av medicinen varannan timme.

Lunchpaus: 


Efter lunch fick jag ta ett bad, men badkarsvattnet rann ut hela tiden, så det var inte jätteavslappnande. He he. Runt 17 hade jag öppnat mig fyra cm och tappen var nästan borta, så då bestämdes det att jag skulle ner på förlossningen för att ta hål på hinnan. Först åt vi dock vår middag som hade kommit till rummet. 

Vi åkte ner till förlossningen och fick träffa våran peppiga barnmorska Anna och finaste undersköterskan Ella. Vi kom fram till att vi skulle sätta EDA för epidural innan håltagning, så vi preppade för det. När det väl skulle göras så gjorde det fruktansvärt ont. Dels hade jag starka värkar, men själva införandet i ryggen var hemskt och jag höll på att svimma av smärta. Svetten sprutade och jag kved hela tiden. Den tog dessutom snett första gången, så vi fick ta ut och börja om. När det väl var klart gick det en kort stund och sen blev jag jätteillamående och snurrig. Sen kände jag att jag försvann och jag trodde på riktigt att jag höll på att dö. Jag hade dock bara fått världens blodtrycksfall, så jag fick ligga lite uppochnervänd med dropp och komma tillbaka till världen. 

När jag vilat mig i några minuter var det dags att sticka hål på hinnan! Man kände då att jag var öppen fem centimeter, så öppningsfasen hade verkligen tagit fart. Barnmorskan stack hål med en elektrod som sedan skulle sättas på bebis huvud för att mäta pulsen. När man skulle sätta elektroden upptäcktes det att bebis låg med ansiktsbjudning. För att vara på den säkra sidan kallades läkare in och hon bekräftade att panna, ögon och näsa var riktade mot öppningen, det fanns ingen chans alls att förlösa vaginalt. Hon skulle helt enkelt inte kunnat komma ut så som hon låg. Det bestämdes för akut snitt och jag fick bricanyl i benet för att stanna av värkarna. Jag fick även en kateter inkopplad eftersom jag inte skulle kunna komma upp och kissa. 

Värkarna fortsatte dock och jag hann få flera stycken innan jag blev ordentligt bedövad i operationssalen. Värkarna som kom efter att jag fått katetern var vidriga. Och det var dessutom läskigt med värkar när jag visste hur bebisen låg. Väldigt snart efter beslutet låg jag dock på operationsbordet och så fort bedövningen hade verkat så kändes det bättre. 

Alla presenterade sig i operationssalen och det var några bekanta ansikten i lokalen
. Läkaren som tidigare på morgonen hade berättat om igångsättningen (han som jag hade träffat förr) var assisterande läkare. Jag berättade att vi hade setts för ungefär ett och ett halvt år sedan och han undrade om det var för att jag var ett VIK-fan, då han tydligen varit VIK:s läkare i 30 år. Ha ha.

Läkaren som bekräftade ansiktsbjudningen kände jag igen och jag sa att hon kanske också hade varit med på Almas förlossning, men hon var lät tveksam till om hon kunde ha jobbat just då. 

Vi fick in en ny barnmorska, och det visade sig vara Ronja som jag hade pratat med på onsdagen när jag först ringde till förlossningen. Det kändes fint att just hon skulle få vara med och ta emot bebisen. 

Narkosläkarna var fantastiskt fina och förklarade och stöttade genom hela operationen.

Det kändes oerhört konstigt när de drog och tryckte och hade sig. Man kände alla rörelser, jag kände att de var inuti min mage, men jag kände ingen smärta. Jag blev oerhört illamående efter ett litet tag och Basse fick hålla en spypåse vid mitt huvud. Det gick dock över när hon kom ut och mina tårar började rinna när jag hörde henne låta. Hon började med att gny, men sen övergick det i intensivt gråt. Ronja kom runt skynket och höll bebisens ansikte mot mitt ansikte, och bebisen blev mycket lugnare. Det kändes otroligt häftigt. 

Ronja, Basse och bebisen gick ut för att barnläkaren skulle få titta på bebben och jag fick såklart ligga kvar och sys. Det tog sin lilla tid. Efter ett tag kom de in igen och jag fick ansiktsgosa mer med bebisen. 

När de sytt klart blev jag tillbakaflyttad till vårt rum på förlossningen så att jag ÄNTLIGEN fick hålla henne. Både jag och Basse kunde konstatera att det var en liten Iris vi hade fått. 

Iris började amma på en gång och efter ett tag fick vi in fika. Jag fick äntligen dricka (jag fick ju vara fastande från och med beslutet om snitt) och jag var så himla törstig. Det var så gott med både saft och varm choklad. Och mackorna var också jättegoda. Sen gick det ett litet tag och så blev jag jätteillamående igen. Basse fick springa och hämta en spypåse och jag kräktes upp allt fika. Det var förmodligen för att morfinet gick ut ur kroppen. Jag kräks alltid av morfin. 

Vi kom upp till BB efter ett litet tag och fick mysa in oss på rummet. Vi hade egen toalett den här gången och det var väldigt skönt.

Iris var inte alls lika högljudd som Alma på nätterna, men det var nog för att amningen kom igång på en gång och hon faktiskt fick i sig den mjölk hon behövde. Vi samsov dessutom båda nätterna på BB, så vi kände oss trygga både Iris och jag. 


På onsdag morgon skulle vi på läkar-kontroll. Då träffade vi vår läkare, Louise, som plockade ut Iris, i korridoren. Jag hade kommit på när vi träffat henne tidigare och var så glad att jag fick möjlighet att berätta det för henne. Det var nämligen hon som tog emot oss och gjorde ultraljud i oktober när vi kom in till kvinnokliniken för att jag hade fått en blödning. Hon var alltså den första som fick se Iris när hon låg i magen, och den första som fick se henne utanför. Det kändes så himla fint.