Idag kände jag bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Ibland känns livet lättare att leva om man får skrika (eller skriva) ur sig skiten som man bär omkring på.

I mitten på december fick jag covid-19. Jag skulle testa mig för att min samåkningskollega hade fått ett positivt provsvar. 

På söndagen den 13/12 fick jag jätteont i mitt knä. Philip kommenterade att många som fått covid har fått problem med ont i diverse kroppsdelar. Jag viftade bort det med att jag trodde att det var ichias - eftersom det strålade ner från ryggen. 

På måndagen jobbade alla vi femmor hemifrån. Eleverna blev inkastade i distansundervisning. Jag jobbade, men mådde inte jättebra. Jag mådde lite konstigt och var fruktansvärt trött. Jag fick dessutom ont i axeln och domnade bort i armen.
På eftermiddagen kom Philip hem med ett självtest som jag fick ta. Det var obehagligt. Blä.

På tisdagen fortsatte jag att må konstigt. Jag jobbade även denna dag (hemifrån såklart) och hade lite elevsamtal via datorn. Jag nös jättemånga gånger och förstod inte riktigt varför. Jag hade också ont högt uppe i näsan (tänkte att det var från testet) och väldigt ont i ögonen. Småhostade lite.
På kvällen, 18.00, fick jag mitt provsvar: PÅVISAD COVID-19 stod det. Jag blev jätteledsen och låg och grät på golvet. 

Lite senare på kvällen smällde det till rejält och jag blev sjuk "på riktigt". Feber, jätteont i huvudet och kroppen och fruktansvärt trött. Jag satt och drack kaffe i sängen när jag helt plötsligt insåg att det inte smakade någonting. Jag berättade detta för Philip och han kom då med en ingefärashot till mig. Inte heller den smakade eller luktade någonting. 

Philip flyttade ut i vardagsrummet och jag blev isolerad i sovrummet (allt för att försöka undvika att Philip skulle bli sjuk, vilket fungerade).

På onsdagen mådde jag jättedåligt. Nös, hostade, hade fortfarande sådär ont i ögonen (det har jag än idag), ont i bihålorna, ont i näsan, ont i ryggen, ont i axeln, ont i hela huvudet, ont i halsen. Jag hade feber och det susade konstigt i huvudet och öronen. Fick diarré. Saknade smak och doft, men fick en stark ammoniakdoft i näsan som jag fick ännu värre huvudvärk av. Jag fick även natten till denna dag svårare att andas och blev därför väldigt yr så fort jag reste på mig. Så yr att jag någon gång hamnade på golvet i köket. Såhär mådde jag även torsdag och fredag.

På lördagen vaknade jag upp och mådde betydligt bättre. Jag kände mig piggare. Febern var kvar, men det var jätteskönt att inte vara lika trött och ynklig. Detta var en bra dag då jag kände mig väldigt positiv.

Jag vaknade på söndagen och mådde fruktansvärt dåligt igen. Det kändes som att jag började på ruta noll. Allt hopp försvann. Jag grät väldigt mycket den dagen. Mitt psykiska mående blev bara sämre och sämre under hela sjukdomsperioden och jag mår fortfarande inte bra i huvudet.

Även på måndagen mådde jag halvdåligt. Jag hade fortfarande inte gett upp hoppet om en jul hos mamma och pappa, men det började se mörkt ut.

Jag vaknade på tisdagen utan feber och var lika pigg som på lördagen. Jag vågade dock inte hoppas på någonting. Är det någonting man lärt sig av covid-19 så är det att man inte har någon aning om vad som kommer att hända med kroppen härnäst.

Piggheten och feberfriheten höll dock i sig och vi åkte hem till mamma och pappa på julafton. Uppesittarekvällen blev dock hemma i lägenheten och det var första gången i mitt liv som jag inte var i södra Rudu den 23/12. Jag är glad att vi fick fira en sista jul därute i alla fall eftersom föräldrarna säljer huset i år.

Måendet höll sig på en bra nivå kommande dagar. Vissa symptom hade jag dock kvar, såsom ont i ögonen och andningssvårigheter. Förutom det mådde jag helt okej. Jag tänkte att jag skulle få igång kroppen igen, så på annandagen tog jag mig en promenad. Jag gick ut själv, vilket jag kom att ångra när jag hade gått i ungefär tio minuter. Även om jag gick otroligt långsamt så blev jag så yr att jag knappt tog mig hem. 

Den 30/12 gick jag på ett bodycombatpass för första gången på tre veckor. Det gick inte jättebra, men jag lyckades träna lite i alla fall. Det blev dock (som väntat) många pauser för min del. Kul var det i alla fall. 

Nyårsafton firade vi hos Emma och Pontus. Jag mådde så himla bra (förutom viss andningssvårighet, yrsel och ont i ögonen). Allt kändes nästan som vanligt igen.

Philip fick med mig ut på en till promenad i början av året, men det är inge kul att promenera när det känns som att man ska ramla omkull hela tiden. 

Torsdagen den 7/1 började jag jobba igen. Vi hade "egen planering" på schemat hela dagen och det var bara jag och Jocke på plats från arbetslaget. En lugn start, vilket jag kände var precis vad jag behövde. Efter lunch blev jag dock jättedålig. Trycket över bröstet blev värre, så jag hade svårt att få luft. Jag fick en fruktansvärd yrselattack och hjärtat rusade iväg. Jag fick lov att åka hem.

På fredagen ringde jag vårdcentralen så fort jag vaknade för att få träffa läkare. Jag ville inte bli sjukskriven, men jag ville bli undersökt och få veta att det inte var något allvarligt fel på hjärtat efter torsdagens hjärtklappning. Jag var lite rädd att jag skulle ha orsakat en hjärtmuskelinflammation eller liknande. Jag fick träffa läkare som lyssnade på hjärta, lungor och tog EKG. Allt lät bra och EKGet såg bra ut. Hon var dock bekymrad över att jag fortfarande blir så yr av minsta ansträngning och ville sjukskriva mig. Jag sa att jag gärna provar att arbeta på måndagen. Mest för att jag ville ta emot barnen efter en hel månad hemma. Hon skickade dock remiss till lungröntgen.

På måndagen (i måndags) tog jag emot mina älskade elever och det gick förvånansvärt bra. Efter att eleverna gått hem blev jag dock jätteyr och andfådd. Jag valde därför att lyssna på läkaren och stanna hemma resten av veckan. I onsdags bestämde jag mig för att kontakta lärare angående min konstanta ångest, så jag bokade en läkartid via "Min Vård" och fick tid i torsdags kväll. I torsdags förmiddag ringde jag dessutom till vårdcentralen igen för att kolla om det gått iväg någon remiss till lungröntgen. Distriktsköterskan jag pratade med frågade om jag klarar av att gå i trappor och jag svarade att jag blir fruktansvärt andfådd och yr av att gå upp till vår lägenhet. Hon sa då att jag absolut inte får jobba och att det är viktigt att jag vilar nu. Hon trodde att jag skulle behöva en sjukskrivning på fyra veckor. Sagt och gjort. Nu är jag till att börja med sjukskriven tills på fredag, så får vi se om jag behöver vara hemma längre. Läkaren jag pratade med genom "Min Vård" skrev ut ångestdämpande som jag ska äta nu när jag är hemma. Jag hoppas att de fungerar bra för mig.

I fredags ringde lungröntgen och sa att de hade en tid på eftermiddagen, så nu har jag röntgas och väntar på att läkaren ska ringa någon dag i veckan för att berätta hur lungorna ser ut.

Mitt i allt detta med alla läkartider har jag helt glömt att nämna för någon att jag har ont i ögonen hela tiden. Jag ska försöka komma ihåg att ta upp detta under nästa läkarsamtal. Det lär väl bli en del framöver ...

Livet står på paus. Jag saknar så många människor så himla mycket. Familj och vänner. Det känns som att jag lever i något form av helvete och kommer att få vänta ett tag innan jag kommer upp till ytan igen. 

Jag längtar efter att kunna andas normalt igen. 
Jag längtar efter att kunna träna igen.
Jag längtar efter att kunna jobba igen.
Jag längtar efter att kunna träffa kompisar.
Jag längtar efter våren.