Ikväll är en sån där kväll då det verkar som att det enda min hjärna vill tänka på är två saknade vänner som jag aldrig mer kommer att få träffa i mitt levande liv. Mest tänker jag på dig, min vän, som jag äntligen hade fått upp kontakten med igen, när du helt plötsligt rycktes bort. Saknaden till Simone är så djup att jag vissa dagar bara måste lägga mig i sängen, storböla och tänka på massa roliga minnen. Då är ditt skratt det enda som får mig att fungera. Jag vet att du är här med mig. Jag känner det ibland. Jag känner hur du värmer mig när ljuset känns långt bort. Jag saknar dig så mycket att jag ibland knappt vet var jag ska ta vägen. Tiden stannar och det enda som finns är jag och du, i en annan värld. Hur ska man någonsin kunna förstå att man inte kan ringa den där vännen som man visste alltid fanns där? Hur ska jag kunna förstå att jag aldrig kommer att få höra dig asgarva igen?

Jag är så lycklig att jag har er vänner som alltid finns där. Min kärlek till er är så stark att det gör ont i hjärtat ibland. Att ta tillvara på vänskap, det är någonting som är så himla viktigt. Man vet aldrig hur framtiden ser ut.

Idag är det 3 år sedan du så drastiskt slets bort från oss. Jag saknar dig så himla mycket älskade Simone. Hjärtat värker av kärlek jag inte fått ge dig. Det värker av all saknad som ligger där och gror. Jag älskar dig vännen.

Blommorna är från både mig och Ems, bara så du vet. ♥

Idag fyller du 22 år. Jag saknar dig och älskar dig! <3

 

Har panikångest över allt man kan ha panikångest över och vill bara åka hem till Philip igen. Tårarna sprutar och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hålla dem inne.

Kul att må så här första skoldagen...

Jag mår mycket bättre nu i alla fall. Bara att hoppas att veckan går snabbt så jag får myspysa med min karl igen. <3

Idag har jag äntligen varit till Simones grav, nästan tre år efter olyckan. Ullis tog med mig dit och fy vad jag uppskattar det. <3 Självklart var det jobbigt, det känns mer på riktigt nu.

 

I just want to fly away. Escape reality for a while. Forget it ever happened, and finally get to smile. Take me away to a world we do not know. I just want to fly away.

Albus har sprungit bort... Han gick ut i fredags runt 18.00 och har varit ute sen dess. Han har precis blivit könsmogen och kan därför springa hur långt som helst, och behöver dessutom inte känna att han vill komma tillbaka igen. På torsdag ska han kastreras, hoppas att vi har en katt att kastrera då... Jag är så sjukt orolig för min bebis. Kom hem! :'-(


Senast någonting liknande hände mig fick jag aldrig se min katt igen. Då var det Zlatan som sprang bort och aldrig kom tillbaka. Han hade också precis blivit könsmogen.

En liten Elin med sin älskade misse:

Det har gått ett halvår sedan du helt plötsligt slets ut ur våra liv. Saknaden är obeskrivlig. Tiden läker inte alls sår, såren blir ju bara större...

Nu ska jag försöka skriva ett inlägg som jag skjutit upp i två veckor. Ett inlägg om en person som jag tycker väldigt mycket om, men som jag inte kommer få träffa mer.

Den 27:e Juli hände någonting som jag inte riktigt kan förstå. Det är helt ofattbart och jag vill verkligen inte att det ska vara sant. Jag fick reda på att en kvinna född 1992 (som mig) från By (By är en liten by som jag är uppvuxen i) hade kört av vägen och avlidit. Min mage vände sig ordentligt och jag var så himla rädd eftersom chansen att jag kände denna kvinna var väldigt stor. Efter någon timme fick jag reda på att det var min barndomsvän, Olivia, som det gällde.

Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta hjärtat. Jag kan inte förstå att du bara försvann. Men en sak är säker och det är att du är en av himlens vackraste änglar.

Olli, jag förstår inte varför just du blev tvungen att försvinna. Mina tankar går till dig och din familj. Så himla fin familj ska inte behöva lida så.

Vila i frid älskade Olivia. 920324 - 120727