Jag gråter, sen övertalar jag mig själv att jag kommer klara det här! Jag kan göra det här! Det går över en stund, men trycket i bröstet kommer tillbaka ganska snabbt och gråten ligger åter igen i halsen. Nu har jag börjat blöda näsblod också och det har jag aldrig gjort förut = tydligt tecken på stress. Jag saknar Philip så mycket att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Allt skolarbete ska göras på en gång, de som lägger upp schemat och uppgifterna tänker inte på att vi kanske är människor som behöver andas emellanåt. Det verkar inte så i alla fall. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag vill inte hoppa av, jag vill ju bli lärare! Men jag vet inte om jag kommer klara det här. Jag vill må bra, det skulle gå så himla mycket bättre att plugga då, men helt tydligt så mår jag inte bra. Jag vil veeerkligen inte hoppa av, men jag vet inte hur länge jag orkar må så här dåligt. Och jag vet ju inte när eller om jag kommer komma ur det här mörka molnet medan jag pluggar eftersom det är så svårt.

Idag har jag världens tentaångest. Har svenskatenta imorgon. Dessutom gråter jag över att jag vill vara med Philip. Jag vill sitta med Philip hos hans mamma och dricka kaffe och prata skit. Eller vara i Södra Rudö och flumma med pappa och Philip. Jag vill bara ta det lugnt och inte behöva tänka på allt skolarbete.

En tanke som dyker upp i min hjärna med jämna mellanrum är att man kanske skulle ta och bli målare i stället. Ansöka om att få vara lärling, sedan göra ett gesällprov och sedan vara färdigutbildad. Utan att behöva mangla hjärnan. Men jag VILL ju bli lärare! Måste det vara så svårt? :'-(