Redan flera dagar innan BF började jag må otroligt dåligt psykiskt. Jag ville bara att bebis skulle komma. Tanken på att hon skulle kunna ligga kvar i nästan tre veckor till skrämde mig otroligt mycket.

Onsdagen den 3:e augusti var vi på kontroll hos barnmorskan. Vår barnmorska, Mia, hade semester, så vi fick träffa Anna i stället. Men vi tycker om henne också. Hon förstod att jag började må väldigt dåligt, speciellt med tanke på min fruktansvärda foglossning som gjorde att jag knappt kunde gå. Hon erbjöd att göra en hinnsvepning och jag nästan skrek att hon gärna fick göra en. (En hinnsvepning gör man för att ”reta igång” kroppen lite.) Hon berättade efter hinnsvepningen att jag var två centimeter öppen och helt mjuk. Alltså var kroppen redo för att förlossningen skulle kunna starta. 

Hela onsdagen passerade och jag väntade bara på att det skulle hända någonting. Jag hade ganska stark molande värk i ryggen, men det hade jag haft flera dagar innan också.

På torsdag morgon, den 4:e augusti, vaknade jag runt 04.20 av värkar. Innan detta hade jag funderat mycket över hur man skulle kunna veta att det var värkar man kände, men det gick faktiskt inte att ta miste på. 

Jag började klocka värkarna som jag ändå tyckte var rätt så regelbundna. Jag hade ungefär en värk var fjärde minut och de höll i sig i minst 60 sekunder. 05.33 ringde jag till förlossningen och berättade att jag hade börjat få värkar. De sa att det nog kommer ta ganska många timmar eftersom jag är förstföderska, men jag var ändå otroligt entusiastisk och peppad på att det äntligen hände någonting. Basse stannade hemma från jobbet och det var så skönt att slippa gå hemma och ta värkarna själv och utan någon distraktion. Bäst kändes det när jag satt och studsade lite på pilatesbollen under värkarna och Basse samtidigt strök mig hårt på ryggen. 

Värkarna fortsatte att komma, men de var väldigt oregelbundna. Ibland kom de var femte minut, ibland var tjugonde. Så fortsatte det hela dagen.



Basses kusin skulle gifta sig på lördagen den 6:e och Basse skulle hjälpa till med ljudet. Han meddelade henne att han behövde lämna ljudgrejerna ganska omgående, så vi åkte till festlokalen (jag följde med för att försöka tänka på någonting annat) och träffade flera av Basses mysiga släktingar. Där blev vi dessutom bjudna på lunch. Det var superskönt att slippa tänka på mat.

Vi åkte hem och vilade lite och efter ytterligare några timmar åkte vi till skulpturparken i Ängelsberg. Det gick helt okej att stå och ta värkarna bara jag fick hålla i Basse och andas mig igenom dem. 

21.06 ringde jag förlossningen igen. Då var värkarna tätare och jag hoppades att det skulle ha hänt någonting eftersom jag gått med värkar hela dagen. Förlossningen började bli full och de visste inte om de kunde ta emot oss. De meddelade att de skulle ringa till Falun och se om vi kunde åka dit. Efter någon minut ringde de upp och sa att det var intagningsstopp i Falun, så vi fick komma till Västerås ändå. 

Vi packade ihop allting och åkte in. Undersökningen visade att jag fortfarande endast var två centimeter öppen och jag tyckte att det kändes fruktansvärt hopplöst efter alla smärtsamma värkar.

 07.20 var klockan när jag blev inskriven. Vi fick vänta på vårt rum ett tag, så vi vilade en stund i undersökningsrummet. Runt 8 fick jag byta om och vi fick ett eget rum. Basse plockade ner en pilatesboll åt mig och barnmorskan höjde sängen så att jag kunde sitta och luta mig mot den. 

Jag drack en del saft.

Strax innan 9 tänkte vi koppla på min TENS-apparat, men när vi skulle sätta fast den kom vår nya barnmorska (Isabel) och undersköterska (Alexandra) in och presenterade sig och frågade om jag ville bada. Värme från ett bad kändes väldigt lockande, så det tackade jag ja till. Jag tog även tacksamt emot en piggelin, alvedon och någon medicin mot illamående. Badet var otroligt skönt och jag somnade ett tag. Basse satt bredvid och höll koll. Vid 10 tyckte jag att det började bli lite jobbigt att ligga i badkaret och ta värkar, så då gick jag upp. Isabel erbjöd akupunktur för att ge en lugnande effekt och jag tackade ja. 

Jag fick en nål i pannan och fem i huvudet. Isabel släckte ner i salen och tände ljusslingor i fönstret så att det skulle bli lite mysigare. 

Runt 11 önskade jag mer smärtlindring då jag tyckte att det började bli alldeles för slitsamt med värkarna. Här fick vi en till barnmorska (Moa) då vår ordinarie var upptagen på annat håll. Nålarna togs bort och jag fick prova lustgas, vilket jag tyckte var otroligt äckligt till en början. Det tog ett litet tag att vänja sig. Moa visade Basse hur han kunde trycka mot mina knän när jag fick värkar och det, i kombination med lustgas, hjälpte ganska mycket. Jag fick även en värmekudde som jag hade på magen. Det var jätteskönt. Här någonstans fick jag även in pannkakor, men det var inte så lätt att äta när man var så tagen av värkarna. Max tre tuggor fick jag i mig.

Vid 11.40 fick jag galet smärtsamma värkar som inte slutade. Jag slet tag i Basse och drog mig upp i stående position och då kände jag att vattnet gick. Basse ringde på personal som hjälpte mig till toaletten för att byta binda. 

Värkarna fortsatte att vara oerhört intensiva och Moa undrade om jag inte ville ha epidural ändå. Hon hade inte läst mitt förlossningsbrev då hon inte var min ordinarie (i brevet hade jag skrivit att jag INTE ville ha epidural), så hon visste inte att jag helst inte ville ha det. Vi diskuterade varför jag var rädd för epiduralen och Moa berättade att narkosläkaren var bäst. Då kände jag att det var det enda alternativet för att överleva värkarna. ^^' När hon sedan hade läst brevet frågade hon dock om jag kände att hon hade tvingat mig till någonting, men jag berättade att jag hade sagt att jag kunde ångra mig kring saker och ting. 

Moa kopplade PVK och sedan preppades jag för epiduralen. Värkarna var fruktansvärda och Moa fick ligga över mina ben för att jag inte skulle röra mig när de satte epiduralen. 12.50 var klockan när jag fick smärtlindringen och det tog ett litet tag innan den hjälpte. 13.30 hade jag åter igen helt sanslöst ont av värkarna (så ont att jag kräktes av dem) och vid koll var jag då öppen 10 cm (då hade jag öppnats 4 cm på en timme).  Isabel ville att jag skulle försöka gå på toa, men det gick inte, så då tappades jag på urin i stället. Jag fick även mer epidural. 

14.00 började kvällspersonalen, men eftersom jag hade sådana starka och smärtsamma värkar så var Isabel kvar ett tag. Alexandra sa hej då och vi fick in barnmorskan Rebecka och undersköterskan Emma. Jag och Basse tyckte att det var lite synd att Moa inte hann säga hej då (det var vad vi antog) då vi tyckte så himla mycket om henne. Rebecka satte en elektrod på Almas huvud för att kunna avläsa hennes värden. Jag hade väldigt ont och Emma hjälpte mig att sätta mig på knä ett tag. 14.26 fylldes min epidural på igen. Nu bedömde jag min smärta som en 9:a på en skala från 1 - 10. Aj. Här någonstans reagerade läkaren på CTG:t och ville ta ett laktat-prov på Alma genom huvudet. Provet visade på bra värden. 

15.23 hade jag mer ont igen och fick mer epidural. Den hjälpte jättebra denna gång och jag kände knappt någon smärta alls. Jag fick till och med i mig en macka och saft. Jag var så nöjd och lugn att jag satt och nynnade på någonting. Emma och Rebecka kommenterade då att de läst i mitt förlossningsbrev att vi hade en förlossningslista (som vi totalt hade glömt att sätta på). Basse plockade fram högtalaren och satte på vår musik. Det var jätteskönt att få ännu mer pepp.

Vid 16.40 hade vi inte kommit framåt i processen på över två timmar och Alma hade huvudet bakåtlutat, vilket gjorde att hon inte naturligt ville nedåt. Det kopplades på dropp med Oxytocin i värkförstärkande syfte. Det gjorde att värkarna blev mer intensiva och jag behövde mer epidural. 

Innan 18 fick vi besök på rummet av Alex och Andreas som också var på förlossningen och väntade på bebis. Så skönt att få tänka på någonting annat ett litet tag. Andreas skulle dessutom åka och köpa mat, så han fick en beställning av Basse (som inte hade ätit någonting på hela dagen). 

18.55 fick jag prova att ställa mig upp vid gåbordet. Vid varje värk lyfte jag ett ben och "dansade" lite för att låta tyngdlagen göra sitt jobb.

 

Det visade sig vara väldigt effektivt, för jag kände ett tryck nästan på en gång. När jag stod upp kände jag av värkarna mer och mer och vid 19.40 började jag få krystvärkar. Bästa Moa kom in och var med under krystarbetet. Hon och Basse var världens finaste stöd och när jag hade krystat i 25 minuter fick jag ta emot en liten skrutt 20.05. Basse satte på låten "You were born" med Cloud Cult och jag höll på att bryta ihop. Efter den kom dessutom ”Början på allt” med Petter och Eye-N-I (utan att Basse hade köat den) och det kändes som att den på ett helt perfekt sätt "knöt ihop säcken". Jag grät redan när den började, men det kom absolut fler tårar av den låten.

20.16 krystade jag snabbt och lätt ut moderkakan och efter det klippte Basse navelsträngen. Jag hade spruckit på två ställen och Rebecka sydde medan vi gosade med Alma (som bajsade och kissade ner heeeela mig och sig själv). 

Vi låg kvar länge på förlossningen och gosade. Runt 21.20 vägdes och mättes hon och då fick vi veta att hon var hela 52 cm lång och vägde 3830 gram. Runt 21.30 fick vi in grattis-fika.

 

Vid 23.30 fick vi komma upp till BB och mysa. 

Hela upplevelsen var otrolig och vi var så galet nöjda med personalen på förlossningen och BB. Och nu har vi haft vår Alma i över fem veckor. Så mycket kärlek. ♥